Kusträddningen i Sverige

Kusträddning, eller sjöräddning, handlar om att rädda människor som befinner sig i sjönöd eller olika typer av farliga situationer till havs. I varje enskilt land är det staten som ansvarar för att organisera sjösäkerheten. Vanligtvis är det flera olika aktörer som ansvarar för att ställa upp med fartyg och flyg för att kunna rädda människor längs kusterna och ute till havs.

Historik

År 1853 kom det första officiella förslaget om att inrätta sjöräddningsstationer i Sverige och det framfördes av Örlogsmannasällskapet. Ett år senare beviljade Riksdagen att man tillsatte skattemedel och snart fanns det två stationer upprättade på Skånes sydöstra kust. Lotsverket tog 1881 över stationerna och antalet räddningsstationer fortsatte att växa för att på 1930-talet vara 18 stycken. En annan viktig händelse var när televerkets kustradiostationer omvandlades till alarm- och koordineringsstationer för att kunna bidra till sjöräddningen. Sjöfartsstyrelsen övertog år 1956 ansvaret för räddningsstationerna.

Lagen om skydd mot olyckor och Förordningen om skydd mot olyckor är de förordningar som lagstadgar hur räddning till sjöss ska gå till. Enligt dessa förordningar är det nu Sjöfartsverket som har det formella ansvaret för kusträddning/sjöräddning. Bland annat finns en samordningscentral på Käringberget i Göteborg som har namnet Sjö- och flygräddningscentralen  som etablerades 2010.

Vilka är huvudaktörerna?

Kustbevakningen har en stor flotta av övervakningsfartyg, vanliga fartyg och svävare som kan sättas in runt de svenska kusterna. De har också ansvar för miljöräddningsinsatser till sjöss, samt har flera övervakningsflygplan med bas på Skavsta flygplats. Normalt sätt är sjöräddning inte kustbevakningens huvuduppgift, men när situationen kräver det har de kapacitet att bidra och har genom åren hjälpt många människor i sjönöd.

Sjöfartsverket driver Sjö- och flygräddningscentralen som ser till att allokera resurser snabbt och effektivt när en räddningsinsats krävs. De har också ett stort antal fartyg och lotsbåtar som kan assistera. Deras viktigaste bidrag är dock deras 7 SAR-helikoptrar (SAR = Search and Rescue) som finns utspridda på fem helikopterflygbaser. Förutom att användas till sjöräddning kan de också utnyttjas för flygräddning och fjällräddning.

Sjöräddningssällskapet är en ideell förening och den till antalet överlägset största aktören inom sjöräddning. De har ungefär 190 räddningsfartyg fördelade på 68 räddningsstationer. Utan Sjöräddningssällskapets bidrag hade det varit mycket svårt att täcka in Sveriges långa kuster. Trots storleken på organisationen är den inte finansierad av skattepengar. Istället finansieras Sjöräddningssällskapet av gåvor från privatpersoner och företag, samt förlitar sig till stor del på frivilliga insatser.

Försvarsmakten har både fartyg och helikoptrar med kapacitet att bidra till räddningsinsatser till sjöss, även om det normalt sätt inte är deras uppgift. Samma kan sägas om Sjöpolisen i Göteborg och Stockholm. Polisen har patrullbåtar som i vissa fall kan sättas in för att rädda nödställda. Sist men inte minst har den kommunala räddningstjänsten ibland tillgång till fartyg som kan användas i öppet vatten.